hm
oj mina två förra inlägg var lite väl konstiga ser jag såhär i efterhand, asså jag var rätt ledsen/var mitt i en våg av existensiell ångest, men hade feber också vilket resulterade i någon form av panikartat skrivande. vet verkligen inte vad jag vill få ut av den här "bloggen" (den kan ju knappt kallas det)? använda den på ett mer vettigt sätt iaf. värt för alla typ 10 läsare jag har haha... vågar inte länka den på sociala medier som det är nu så inte så konstigt att den känns ovärd haha... jaja! har inte haft en fungerande dator på hur länge som helst så har liksom inte så god tillgång till att blogga öht men vi får väl se.. vill utveckla mitt skrivande, lägga upp bilder (få mig sj att använda kameran mer) och dela mina åsikter mer. hm, återkommer
.
Är så fruktansvärt illamående med sprängande huvudvärk asså jag lovar det känns som nåt man skulle kunna dö av men det är bara fysiskt nu väl. Om jag inte upplevt så många panikattacker hade jag kanske blivit rädd men jag vet att kroppen kan klara mycket mer än så utan att stängas av, en kan faktiskt uppleva känslan av att den här gången nådde det gränsen det går inte mer än såhär, inte fatta att en tagit sig igenom det och är vid medvetande förrän långt senare. Det är mycket bättre nu men inte helt. Jag vet inte men jag känner ingen framtidstro? Vad ska jag göra i australien liksom men vad ska jag göra i inte australien. Suck. Tänker på att jag och alla mina vänner ska va vuxna senare och kommer ha nåt slags liv i typ hundra år till, det både skrämmer och äcklar mig. Ärligt, _varför_ finns det ens en existens?? Ingen hade mått dåligt av att inte finnas till för det hade inte funnits nåt att sörja, bäst vore väl om inget nånsin hade funnits men kan tänka mig att kompromissa så om allt bara skulle utplånas nu utan att vi märkte det vore det ok. Trots att mycket är vackert ändå så finns ärligt inget som är värt nog att väga över tanken om att verkligheten aldrig skulle ha existerat. Vad är meningen med att det finns nåt öht, seriöst det är en slump. Vill inte ta livet av mig eller så men det skulle vara så fruktansvärt skönt om allt bara blev svart, eller ja, att inte ens nåt svart "ingenting" fanns så en bara slapp allt.
.
Jag klarar inte att vara sjuk längre på ett sätt vore det tröstande om det verkligen är en permanent del av mig för då är det som en ursäkt att jag kan inte göra nåt åt det men jag klarar inte av tanken på att aldrig bli kvitt det vidriga måendet. Känslan av att jag förlorar om jag inte tar mig ut det helt men också att om jag blir bättre så betyder det att versionen av mig själv nu och de senaste åren inte duger, det går inte att vinna liksom för jag kommer aldrig må bra ang det hela
