.
Är så fruktansvärt illamående med sprängande huvudvärk asså jag lovar det känns som nåt man skulle kunna dö av men det är bara fysiskt nu väl. Om jag inte upplevt så många panikattacker hade jag kanske blivit rädd men jag vet att kroppen kan klara mycket mer än så utan att stängas av, en kan faktiskt uppleva känslan av att den här gången nådde det gränsen det går inte mer än såhär, inte fatta att en tagit sig igenom det och är vid medvetande förrän långt senare. Det är mycket bättre nu men inte helt. Jag vet inte men jag känner ingen framtidstro? Vad ska jag göra i australien liksom men vad ska jag göra i inte australien. Suck. Tänker på att jag och alla mina vänner ska va vuxna senare och kommer ha nåt slags liv i typ hundra år till, det både skrämmer och äcklar mig. Ärligt, _varför_ finns det ens en existens?? Ingen hade mått dåligt av att inte finnas till för det hade inte funnits nåt att sörja, bäst vore väl om inget nånsin hade funnits men kan tänka mig att kompromissa så om allt bara skulle utplånas nu utan att vi märkte det vore det ok. Trots att mycket är vackert ändå så finns ärligt inget som är värt nog att väga över tanken om att verkligheten aldrig skulle ha existerat. Vad är meningen med att det finns nåt öht, seriöst det är en slump. Vill inte ta livet av mig eller så men det skulle vara så fruktansvärt skönt om allt bara blev svart, eller ja, att inte ens nåt svart "ingenting" fanns så en bara slapp allt.
pussar
Trackback
