MAYA

hatar mig själv när jag äter hatar mig själv när jag inte äter och det spelar ingen roll om det är chips glass vin eller vitaminbomber i form av perfekta avokados grovt bröd apelsin. jag orkar inte känna 08.23 en måndagsmorgon att jag önskar min ätstörning varit värre när den ändå var som värst för tänk att nu vara *sån* som måste äta mer än ordentligt för att kroppen är förstörd för alltid och ändå aldrig kommer återställas och se ut som den en gång gjorde. fy. jag vet att en inte får tänka så och jag skäms så himla mycket men blir så ledsen över mig själv också. och jag säger ju att det är bra, att jag är frisk nu det är säkert mh visst det är så skönt att inte vara neddragen av det där längre jävla samhället som får så många att känna så tur att jag är stark nog att klara mig ändå vägrar ge vika igen för jag ska minsann visa de yngre att det inte är ok att det är bra att alla ser olika ut se på mig du kan också göra det. började året med en pakt att vi ska ge allt vad ätstörningar och komplex en känga, på riktigt nu den här gången. trodde att det jag i alla fall fick med mig från förra året var att jag lyckades göra maten till det enda som inte rämnade, att det var vad jag kunde kontrollera, och inte på sättet som ätstörda gör det till en tvångstanke, nej jag lovar mamma jag äter som man ska det är det enda som funkar bra just nu. men vad gör tron att en kommit långt ändå när något oavsett kommer hänga över en antagligen alltid och säga att i vilket skede som helst så är du aldrig tillräcklig, åt ena sidan eller andra.

 

när vi också lever i en värld då detta ses som normen eller om inte annat något att sträva efter. att antingen ska du ha dina issues komplett med vassa nyckelben och en klädsam blyg förlägenhet kring det hela, eller, i andra kretsar kanske, en ilska över att du en gång fallit för det och nu tjejer nu skapar vi en rörelse så här ska det inte vara brööl ta maten tillbaka let's skälla ut alla som inte klarar det så som vi gör det!! ingenstans möts någon av förväntningen att det finns en okomplicerad relation till mat. jag vill inte leva i en värld där det inte är en avikelse att känna "ursäkta men eh du kan väl inte ha/ha haft ätstörningar? du är ju liksom... inte typ död av svält" "överdriver du inte nu? det kan väl inte varit så illa du är för tjock för att prata om anorexi". från sig själv eller tron att det är andras tankar. jag vill inte leva i en värld där jag som "större" (faktiskt, att jag ens själv accepterar att kalla mig så är fel, men det är så jag ses) ska önska att detta var 50-talet för att jag skulle passa in i idealet med marilyn monroe som exempel. jag vill leva i en värld där vi är fria från ideal och medias objektivifiering över huvud taget. jag orkar inte vara arg idag, just nu är jag bara trött på att detta som existerar i mig själv och minst varannan ung tjej (och såklart, ett antal killar med). men jag vill heller inte leva i en värld där vi som grupp hela tiden måste vara arga och slå uppåt för att lyckas skrapa lite på ytan, för nej det handlar inte ens om att försöka krossa det hela längre, det har gått för långt och är utom vår kontroll så länge vi inte får hjälp från samhället som helhet och massmedia i synnerhet. 

äter jordnötssmör direkt ur burken istället för att skriva uppsats som en protest mot otillräckligheten i att det inte finns något annat att ta till när en behöver göra något i ren protest. lyssnar på listan med små australienska indieband och tänker på stränder beige asfalt jeanskjolar och annan luft. jag som aldrig annars ens gillat värmen egentligen. räknar skönhetsfläckar och far med fingrarna över ansikte mage höfter armar ben, en två tre fjorton arton tjugotre. födelsemärken leverfläckar naevocellulära naevi melanocyter mörkbruna pigmentfläckar, kanske. de i perfekt horisontel linje precis bredvid naveln heter i vilket fall tickle spots för det har de gjort sedan jag upptäckte att de fanns där och trodde att alla hade såna på ett eller annat sätt, ungefär samtidigt som jag insåg att alla människor har navlar. växte upp och insåg att allas leverfläckar, eller inte leverfläckar, är olika. vilt spridda formar de egna galaxer som likt en stjärnkarta skapar en avbildning, en föreställning om vem just detta exemplar av homo sapiens sapiens är. 

livstatus: vet inte var min mobilladdare är för har knappt använt telefonen på hela veckan. vet inte var mina bh:ar är för har knappt använt någon av dem sedan innan jullovet, inte ens bemödat mig när jag väl gått ut. vet inte var något av mitt (visserligen knappa förråd) smink är för har sminkat mig kanske tre gånger sedan lucia. vet inte var mina skolböcker läxpapper kollegieblock blyertspennor är för har inte presterat i skolan sedan kanske 2011. går och lägger mig i försök att stänga ute verkligheten, fötterna är kalla som isbitar och jag tänker att om ett år är du inte här maya, då kan du ha fötterna utanför täcket hur länge du vill, mitt i januari, för då bor du nästan så långt söder om ekvatorn man kan komma utan att det blir kallt igen och där är det aldrig midvinter. tänker sedan att hur ska jag förvänta mig ett annat liv där när jag inte ens klarar att engagera mig i vardagen här hemma. orkar inte så föser bort tanken, kryper lite längre in under täcket, lite längre in i fosterställning, och inväntar ännu en, förhoppningsvis likgiltig, sömnlös natt.