MAYA

hatar mig själv när jag äter hatar mig själv när jag inte äter och det spelar ingen roll om det är chips glass vin eller vitaminbomber i form av perfekta avokados grovt bröd apelsin. jag orkar inte känna 08.23 en måndagsmorgon att jag önskar min ätstörning varit värre när den ändå var som värst för tänk att nu vara *sån* som måste äta mer än ordentligt för att kroppen är förstörd för alltid och ändå aldrig kommer återställas och se ut som den en gång gjorde. fy. jag vet att en inte får tänka så och jag skäms så himla mycket men blir så ledsen över mig själv också. och jag säger ju att det är bra, att jag är frisk nu det är säkert mh visst det är så skönt att inte vara neddragen av det där längre jävla samhället som får så många att känna så tur att jag är stark nog att klara mig ändå vägrar ge vika igen för jag ska minsann visa de yngre att det inte är ok att det är bra att alla ser olika ut se på mig du kan också göra det. började året med en pakt att vi ska ge allt vad ätstörningar och komplex en känga, på riktigt nu den här gången. trodde att det jag i alla fall fick med mig från förra året var att jag lyckades göra maten till det enda som inte rämnade, att det var vad jag kunde kontrollera, och inte på sättet som ätstörda gör det till en tvångstanke, nej jag lovar mamma jag äter som man ska det är det enda som funkar bra just nu. men vad gör tron att en kommit långt ändå när något oavsett kommer hänga över en antagligen alltid och säga att i vilket skede som helst så är du aldrig tillräcklig, åt ena sidan eller andra.

 

när vi också lever i en värld då detta ses som normen eller om inte annat något att sträva efter. att antingen ska du ha dina issues komplett med vassa nyckelben och en klädsam blyg förlägenhet kring det hela, eller, i andra kretsar kanske, en ilska över att du en gång fallit för det och nu tjejer nu skapar vi en rörelse så här ska det inte vara brööl ta maten tillbaka let's skälla ut alla som inte klarar det så som vi gör det!! ingenstans möts någon av förväntningen att det finns en okomplicerad relation till mat. jag vill inte leva i en värld där det inte är en avikelse att känna "ursäkta men eh du kan väl inte ha/ha haft ätstörningar? du är ju liksom... inte typ död av svält" "överdriver du inte nu? det kan väl inte varit så illa du är för tjock för att prata om anorexi". från sig själv eller tron att det är andras tankar. jag vill inte leva i en värld där jag som "större" (faktiskt, att jag ens själv accepterar att kalla mig så är fel, men det är så jag ses) ska önska att detta var 50-talet för att jag skulle passa in i idealet med marilyn monroe som exempel. jag vill leva i en värld där vi är fria från ideal och medias objektivifiering över huvud taget. jag orkar inte vara arg idag, just nu är jag bara trött på att detta som existerar i mig själv och minst varannan ung tjej (och såklart, ett antal killar med). men jag vill heller inte leva i en värld där vi som grupp hela tiden måste vara arga och slå uppåt för att lyckas skrapa lite på ytan, för nej det handlar inte ens om att försöka krossa det hela längre, det har gått för långt och är utom vår kontroll så länge vi inte får hjälp från samhället som helhet och massmedia i synnerhet.